Annons
D-day: Förlossningen PDF Skriv ut Skicka sidan

Förlossningen :
D-Day Kör försiktigt!


Ring, ring (inte för att dagens mobiltelefoner låter så men…)
Det är tjejen:

- Det känns som det är något på gång, typ förvärkar eller så, jag vet inte men det gör rätt ont alltså, säger min tjej.
- Ok, ja, jag är precis på väg hem från jobbet så jag är hemma på ett kick men det är säkert inget ännu, ta det lugnt så kommer jag, svarar jag

Nej, det kan inte vara på gång på riktigt? Det är faktiskt inte dags ännu, det är en dag kvar och dessutom har alla sagt att som förstagångsföderska ska man minst gå över en vecka. Jag har ju möte i morgon också… hmm… hon har säkert bara fått för sig att det känns som om något är på g. Ok, vart var jag, jag åker hem för säkerhets skull, klockan är ju 17:15, men först skickar jag bara lite mejl. 30 minuter förlöper i vad som för mig uppfattas som 10 sekunder.

Ring, ring – mobilen igen, det är hon, hjärtat hoppar till.
Med lite skrämd röst säger hon:

- Du är på väg hem va?
- Jag sitter i bilen, svarar jag

Småjoggar ner till bilen, shit, shit, det är kanske dags? Ok, ta det lugnt! Kör försiktigt det är ingen idé att stressa så att det händer en olycka. Var lätt på gasen, säger jag till mig själv, kör försiktigt.

Bromma-Hägersten= 17 minuter i rusningstrafik, jag snittar lite över hundra i bussfilen på Ulvsundavägen.

Allt är lugnt när jag kommer hem. Men det är definitivt något på gång. Hur var det nu igen, när skulle man åka in? Tre minuter mellan värkarna och 45 sekunder långa? Alla åker ju tydligen in på tok för tidigt har man hört. Vi börjar föra protokoll när det gör ont. Det här med andningen fungerar förvånansvärt bra (tack profylaxen).

In genom näsan, ut genom munnen,

in genom näsan, ut genom munnen.

Shit, det verkar göra rätt ont alltså.



Klockan är runt nio på kvällen och värkarna är 30-45 sekunder långa, varannan till var tredje minut. Jag ringer BB men såklart vill de inte prata med mig utan med tjejen. De försäkrar att allt är lugnt men efter ett spontant gråtanfall i luren säger de att det är bäst vi kommer in. Vi sätter oss i bilen. Jag kör i 40-50 km/h på Essingeleden ner mot Huddinge. Klockan är elva på kvällen, ingen trafik och denna gång kör jag försiktigt. Hur ska jag kunna hjälpa till med andningen och massera i svanken nu när vi är i bilen då?
Till akutingången, BB ligger där också enligt skylten. In genom dörren, min tjej knäar lite lätt. Det gör ont.

- Hallå? Vi ska föda barn, hallå? Vi tror det i alla fall.
- BB ligger 50 m ner längs vägen däråt, svarar receptionisten
- Ehh, okej, åt det hållet?

Nickande svar.

- Hallå! Kan hon gå eller vill ni ha en rullstol?

Snabba blickar mot varandra, vi är jämspelta och säger i kör:

- Det är lugnt!

50 m??? Är dom dumma i huvudet, jag kan ju knappt läsa BB skylten längst ned på vägen. Det ju fan ett halvt Lidingölopp ned till ingången, det är mörkt och minusgrader ute. Min tjej beklagar sig för första gången på allvar:

- NU MÅSTE VI SNABBA OSS!!

Fram till dörren, som är låst. Vi plingar på, inget svar, en minut (känns som en halvtimme). Det börjar bli tufft. Min tjej börjar banka.

- ÖPPNA ÖPPNA!!

En liten sjuksköterska öppnar med en jättevarm röst:

- Lugn lugn, det är bara låst på natten, jag kommer, kom in.

Vi får direkt dåligt samvete för att vi är helt freakiga. Det är fullt men vi tas ändå snabbt in i ett undersökningsrum. Snabb undersökning. Öppen fem cm… sköterskan säger:

- Grattis, du har kvalificerat dig för de här.

Hon tar fram ett par gigantiska underbyxor som ser ut som lumpens kalsonger och ett stort nattlinne. Vi ska stanna och jag ser hur min älskling är stolt över att vi inte har åkt in för tidigt. Hon får lustgas då värkarna fortsätter regelbundet. Sjuksköterskorna säger att allt är lugnt och jag känner att det känns skönt att äntligen ha lite proffs runt sig.
Hon blir helt flummig av lustgasen men jag märker att det gör grymt ont. En ny sjuksköterska kommer in och ska sätta in något slags dropp. Det är en äldre sjuksköterska,
Min tjej verkar helt flummig och säger stolt:

- Jag var faktiskt öppen fem cm när vi kom in.

Skjutsköterskan svarar:

- Gud vad du är duktig, jättebra (på ett riktigt övertygande sätt).

Hon måste säga det 50 gånger om dagen. Jag kan inte låta bli att fnissa. Lustgasen gör att man blir som en berusad.

Det gör ondare och ondare… jag håller handen, jag tröstar, jag försöker förstå.

Värkarna blir kraftigare och kraftigare. Vi beslutar oss för att tjejen ska ta epidural (ryggmärgsbedövning) vilket mer eller mindre genast planar ut topparna av smärta. Vi fortsätter arbetet och vid ca två-tre på natten (morgonen) närmar vi oss de magiska tio centimetrarna.

Värkstimulerade dropp sätts in då epidural brukar göra så att utdrivningsvärkarna inte riktigt kommer igång. Vi har den absolut minsta dosen och man kan se att sköterskorna tror att det kommer ta ett tag innan det är dags.

Det värkstimulerande droppet slår till på en gång. Hon bara skriker rakt ut.
-Den kommer, den kommer.
Jag trycker på larmdosan vi har fått. Inget händer. Jag trycker på larmdosan, inget händer, jag trycker på larmdosan, inget händer. Hon mer eller mindre vrålar rakt ut konstant. Shit, shit, vad händer, tänker jag?
Stor annan röd knapp vid sängen ”ATT ANVÄNDAS ENDAST AV PERSONAL”. Hon skriker igen, jag trycker på den knappen istället. Tio sekunder senare är en barnmorska och en skjutsköterska i rummet. I efterhand visar det sig att vi hade det enda rummet med en trasig larmdosa. Jag har tryck på ”nu-går-det-åt-helevete-knappen” men vi fick ju deras uppmärksamhet. Nu är det på gång, jag kan inte förstå att allt har gått så snabbt. Är det verkligen redan dags att barnet ska ut? Det verkar gå för fort? Tänk om hon skadar sig? Tusen tankar snurrar men man hinner inte direkt tänka. Jag bara håller handen och säger sådant jag tror är bra.
-Vad duktig du är, jätteduktig.
Jag håller henne i handen när hon tar i under varje krystvärk. Jag inser att hon skulle slå mig i armbrytning… kraften som finns i en kvinna i utdrivningsfasen är svår att förklara. Det känns primalt, som avgrundsvrål.

Sen går allt fort...

- Nu kan man se huvudet. Den har hår, säger barnmorskan.

Va? Är den ute snart? I nästa värk kommer hon.

Man bara inte förstår det till en början. Helt plötsligt är allt över. Vi har fött en dotter, det råkar vara den absolut vackraste bebisen som är född. Senare uppe på BB så ser man alla de andra barnen och de är väl också söta och så… men tänk att just vi skulle få den finaste.

Nu är man helt slut. Tjejen är tvingad att gå iväg och göra något och helt plötsligt är jag ensam med den lilla varelsen. Det är en människa där som inte fanns för bara 30 minuter sedan. Kan jag ta i henne? Tänk om hon går sönder? Hon är ju så liten…


Det är då det kommer, jag bara börjar gråta, det är helt magiskt. Man har varit med om bland det häftigaste i livet. När livet skapas. Ibland när jag är ensam, nu efteråt, när jag sitter i bilen så kan jag ibland börja gråta bara när jag tänker på det.

Allt är klart men vi får ingen plats direkt på BB. Vi måste vara kvar till det blir ett parrum ledigt. Jag går ut, parkerar om bilen, betalar typ 250 i parkeringsavgift med de förberedda en- och femkronorna. Antingen får de börja ta mindre betalt eller så får ta kort överallt tänker jag.


Jag möter en annan kille i dörren med sin höggravida tjej. Lite snabbt snack.. ANDRA gången de är inne och de måste ändå åka hem och vänta in de ”riktiga” värkarna. Det är ännu inte dags för dem. Jävla looser tänker jag stolt, vi åkte minsann in då det var på riktigt och min tjej är faktiskt bäst. Eller rättare sagt, mina två tjejer är bäst.

 

GravidGuiden, tips till gravid

template by